måndag 10 november 2014

Ranchägarens ägg

Min sambo är vegetarian och jag har sedan vi blev tillsammans valt att äta mer och mer vegetariskt. Ibland kan det vara lite klurigt för mig som inte är van att komma på vegetariska och barnvänliga rätter och ikväll när vi lagade det här med rå lök och svarta bönor hade jag räknat med matvägran men nä, hon åt med god aptit och det gjorde vi också.

lördag 8 november 2014

På väg ut genom dörren efter att ha kramat och pussat både henne och tigern Jens godnatt stoppar hon mig med ett "mamma".
Jag vänder mig om och ser hennes utsträckta armar. Går tillbaka och får kramen hon ville ge mig.
"Den här kan du spara" viskar hon.



onsdag 5 november 2014

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer

Jag har varit borta ett tag. Två år drygt.
Mycket vatten hinner rinna under broarna på två år.

På två år kan en värld rasa samman och marken under fötterna försvinna och man kan ramla långt ner i ett iskallt svart hål där man faller faller faller tills man slås sönder mot botten i en hård smäll. KRASCH!
Och trots att man bara vill ligga kvar där och sluta andas så samlar man ihop bitarna och håller krampaktigt tag i dem bara för att det står någon på fyra år däruppe på kanten och kallar en för mamma.
Det magonda man haft så länge kanske visst visar sig vara sant trots att han gång på gång förnekat det och hon som man hela tiden naivt trott var en stöttande vän kanske visar sig vara precis raka motsatsen och hela livet rasar samman.
Då måste man tänka på den där fyraåringen och hålla ihop trots smärtan från de krossade drömmarna och trots att 18 års minnen plötsligt är bara mina och inte våra för "vi" finns inte mer.
En bästa vän kan försvinna ur ens liv över en natt som om han dött och man står där med tappad haka utan mark under fötterna och famlar runt i mörker och vet och förstår ingenting längre.

Då kan man, dag som natt, mantra att allt kommer att bli bättre för det säger alla och alla kan inte ha fel.

Men så kan man träffa någon i tomrummet man planerat att andas i, en vän som kör en till vatten eller eld som man stirrar på tillsammans i timmar.  Någon som, när tårarna aldrig slutar rinna, i detalj och med inlevelse berättar hur trädgården till det lilla rosa huset man kommer att bo i när allt över ska se ut och som vet precis hur man vill ha sitt kaffe. 
Någon som lånar en kanot att paddla genom näckrosorna i till en ö från vilken man badar en halv dag och som säger att man är världens finaste till och med när man hulkande blöter ner hans axel med snor och tårar.
Och när man en hel kväll totalt har glömt bort allt som är tråkigt och skrattat så mycket över en middag i en främmande stad att man missar biofilmen man ville se så förstår man att man kanske är kär trots att man aldrig skulle bli det.

Föga anade jag för två år sedan att det faktiskt skulle bli bättre. Att jag skulle skratta oftare. Se djupare och värdera annorlunda. Uppskatta så mycket mer. Bli så vansinnigt förälskad som om jag vore 16 med fjärilarna igen och inte kunna göra annat än att tänka på och längta efter han som klappar på mig som om jag vore det mest värdefulla han någonsin sett och som varje natt lånar ut sitt bröst att sova på och som varje morgon viskar "jag älskar dig" innan han åker till jobbet.

Att jag så snart skulle ligga där med de mjukaste små fötterna i min hand och den varma söta andedräkten mot min kind. Att det där lilla syskonet jag grät oavbrutet över att hon aldrig skulle få visst skulle komma. Tänk vilken lycka!

Ja Alf, "ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer."